Om boken: år / De kallade henne Doxy och gillade henne inte. Flickan var sarkastisk till den grad av skam. Hon kommunicerade inte med någon, lät ingen komma nära henne, och när någon försökte prata med henne, avvisade hon henne på ett sådant sätt att folk undvek henne under lång tid. Alltid ensam sågs hon ofta med en bok, och ibland tittade hon helt enkelt på avstånd och såg till synes ingenting. Få människor kom ihåg hennes namn och ingen anade att Doxie hade en hemlighet som gjorde henne så taggig.